Klassisk ridning är ett sätt att utveckla inte bara hästens fysiska förmåga att möta kraven som ridhäst, utan även hästens mentala kapacitet att vara en god ridpartner. Inom klassisk ridning går lätthet och förståelse hand i hand. När hästen förstår vad du ber om, behövs inga kraftiga signaler. För att detta ska bli verklighet måste du som hästförare och ryttare sträva efter att kommunicera på hästars vis.
Kommunicera på hästar vis
Hästar kommunicerar främst med kroppsspråk till skillnad från oss människor som visserligen (ofta omedvetet) använder oss av kroppsspråk men framförallt kommunicerar med det talade språket. Det hästar gör lättare än människor är att ”läsa av” varandras och människors kroppsspråk. Hästar är snabbare, starkare och väger mer. Därför bör du undvika att försöka konkurrera med hästen inom några av dessa områden. Inom klassisk skolning är målet att kommunicera med hästen på en mental nivå med små, lätta signaler.
Horisontell och lateral balans
Hästen har 60% av sin kroppsvikt på frambenen (A i figuren till höger) och när ryttaren sitter upp läggs merparten av hennes vikt också till framdelen. En häst som inte kan balansera sin vikt kommer också ha svårt att stanna och sakta ner. I det läget kan inte hästen heller svara på ryttarens signaler för att sakta ner och stanna. Hästen upplevs ofta som tung i handen. Därför är det viktigt att hästen skolas att hantera både sin egen kroppsvikt och ryttarens så han uppnår horisontell balans. En viktig del i detta är att hästen lär sig att resa upp halsen och korta basen, alltså avståndet mellan fram- och bakhovar (B i bilden). Om denna skolning fördjupas lär sig hästen att piaffera (D i bilden).
Den oskolade hästen är asymmetrisk. Det innebär att den har lättare att böja halsen åt ena hållet (höger i bilden) och att den förskjuter vikten till den andra bogen (vänster i bilden). Detta upplevs ofta av ryttaren som att hästen inte tar stöd i höger tygel och gärna glider ut i volter åt höger. I vänster varv upplevs hästen däremot som stum utan eftergift för vänster tygel och att han tränger inåt. Nyckeln till att påverka den laterala balansen och rakriktningen ligger i att skola hästen att svara på handens signaler för att påverka viktsfördelningen mellan höger och vänster bog.
Handen – ett finstämt hjälpmedel
Det främsta hjälpmedel som ryttaren har för att kommunicera med hästen är handen. Ridkonstens fader har uttryckt det så här: ”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” F. R. de la Guérinière, ur Ridkonsten (1828). Handen viktigaste uppgift är att kontrollera horisontell och lateral balans samt framdelens relativa position gentemot bakdelen. Med detta innebär inte att handen ska inverka hela tiden. Tvärtom. Handens uppgift är att ge en signal till hästen och så fort hästen svara mjuknar handen och lämnat hästen att utföra sitt jobb utan inverkan eller mer tryck i tygeln än tygeln egen vikt.
”Har hästen följt hjelpen, så upphör den, på det att han några steg isänder må öfverlämnas åt sig sjelf, och det så länge intrycken i deras fullhet ännu fortfar, aldrig längre.” A. Ehrengranat (1836).
Lugn, framåt och rakrikta
Lung, framåt och rakrikta är en bra sammanfattning av den klassiska ridningens arbetssätt. Uttrycket myntades för över 100 år sedan av den franska ryttmästaren L´Hotte (Questions Equestres, 1906). Utan lugn saknas förutsättning för både mental kommunikation eller lösgjordhet hos hästen. Därför bör ordningsföljden för hästens träning vara ”lugn, framåt, rakrikta”. Framåt innebär både att hästen skolas att svara för en lätt skänkel, men också att hästen tränas att bibehålla den önskade gångarten och takten egen hand utan ständig inverkan från ryttarens skänklar. Rakrikta innebär att hästen skolas att svara på handens inverkan så att du kan påverka viktsfördelningen mellan höger och vänster bog. Enkelt i teorin men inte alltid så lätt i praktiken!